Mitt år som au-pair är nu över

Jag sitter nu i mitt rum, klockan är alltför mycket och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Men jag kan bara inte. Kan inte inse att jag faktiskt lämnar allt detta bakom mig. Det känns så overkligt. Som om allt bara vore en dröm och att jag faktiskt kommer komma tillbaka till huset dagen efter.

Hela den här dagen har varit riktigt tung. Barnen har inte varit sig själva utan antingen jätte vilda eller nedstämda. När jag såg dem somna idag så rann tårarna. Det är kanske sista gången jag pratar med dem öga mot öga. Jag satt vid varje barns sida och sa hej då på mitt egna sätt. Usch vad hemskt det var. Har nog inte gråtit så mycket på länge.

Kan inte heller förstå att jag verkligen har varit borta hemifrån i ett års tid nu. Hur är det möjligt? Har jag faktiskt klarat av detta? Tiden har känts så långsam ibland men å andra sidan har den gått så fort. Var det inte igår jag suckade och önskade att jag bara hade några dagar kvar? Men nu när jag åker snart, om 5 timmar faktiskt, känner jag mig så tom. Inte alls så glad och exalterad som jag trodde att jag skulle vara. För hur kan någon bli exalterad när en kille på sju år kommer fram till en och kramar en så hårt så länge. Både han och jag visste att detta var ett hej då.

Vet inte vad mer jag ska skriva. Det är så mycket jag vill få ner. Så många tankar som kretsar runt i mitt huvud nu. Men jag känner mig helt tom. Flygresan till Kalifornien kommer nog bli mycket mycket lång! Btw, så landar jag i San Diego kl 3 pm vilket är 12 am svensk tid!

puss!