Lost

Sitter på mitt rum som vanligt och har en skypesession med Hanna. Vår konversation går i stort sett ut på mat och barn. Vilket givande samtal hehe. Men alltid lika kul att prata med dig Hanna<3

Tänkte bara varna alla att genom att meddela att detta inte kommer bli ett glatt och positivt inlägg. Har på senaste tiden haft en känsla av att jag slösar bort mitt år genom att arbeta som au-pair. Vad lär man sig av det egentligen? Visst man har världens möjlighet att upptäcka Manhattan och allt vad den galna ön har att erbjuda. Dock har man 1-2 dagar i veckan att göra det på. Inte ens det längre. Har ju blivit en oskriven regel att jag måste tillbringa mer tid i huset än förut.

 Att springa och plocka undan efter 5 barn, två förvuxna, är inte vad jag räknade med när jag beslutade mig för att ta ett sabbatsår. Vet inte om det är jag som klagar för mycket. Kanske borde jag bara bita ihop och stå ut. Men det är svårt. Svårt när barnen bara skriker och inte lyssnar, den ena föräldern har ett humör som en berg- och dalbana och den andra föräldern är helt frånvarande.

Nu när jag har varit sjuk har jag även haft mycket tid att fundera på allt som inte är bra. Tvillingarna har varit fruktansvärt jobbiga på sista tiden, min värdmamma har gett mig uppgifter som inte har med mitt jobb att göra och jag har varit allmänt nedstämd. Har skypat mycket med familj och kompisar hemifrån, vilket hjälper oerhört. Kanske borde jag skriva en +/- lista och se om det är värt att stanna kvar eller inte. Men något inom en vill inte åka hem. Den tävlingsinriktade Rebecca vill stanna kvar. Dessutom kan jag inte heller lämna alla vänner här borta - en för alla och alla för en! Men det hade varit bra skönt att bara ge upp, packa väskorna och komma hem.

Ikväll ska jag och Aurelia se en film. Vet inte vilken, jag vill mest bara komma ut från huset. Känner mig fångad och instängd för tillfället. Min värdmamma ringde mig imorse (mycket gullig och vänlig vilket jag tycker är lite obehagligt då jag inte vet var jag har henne för tillfället) och sa i princip att hon inte vill att jag ska åka in till city i helgen. Nehe, det var ju kul. Vad ska man då hitta på? Bio är det närmsta "ett liv" jag kan komma just nu.

Har en känsla av att hela det här inlägget är fyllt med en negativ attityd och massa klagomål. Men det är svårt att se något ljus i tillvaron när allt, nästan i alla fall, känns oerhört tungt. Nu tycker säkert mamma att jag ska rycka upp mig och fokusera på det som är bra, medan mormor säkert vill att jag ska ta första flyget hem. Själv vill jag bara lägga mig i sängen och vänta ut denna jävla nedstämdhet...

Denna låt beskriver mitt tillfälliga sinnestillstånd rätt bra..