Fight for it or just give up?

Har haft en mardrömsdag med barnen som resulterade i ett rejält sammanbrott. Tvillingarna har gjort allt förutom att lyssna och idag brast det! Hanna har varit en ängel och hjälpt mig ur min lilla kris. Innan jag fortsätter spy galla över dem måste jag berätta att jag har haft ett samtal med både min värdpappa och värdmamma och de stöttar mig fullt ut samt anser att jag gör helt rätt.

Nåväl, det som hände efter mitt sammanbrott var att pojkarna blev totalt vilda. Efter någon minut blev jag asförbannad. Ingen liten unge ska minsann få styra och ställa med mig sådär. Så efter några minuter var det två utvalda lyckostar som fick smaka på sin egen medicin. En uppretad Rebecca är nämligen ingenting att leka med. Så med min mest bestämda röst fick jag dem att göra allting utan att protestera. Den som då inte gjorde som jag sa fick minsann en lång blick och det helt sanningsenliga svaret: "You know what, I really don't care"! Ni anar inte hur skönt det var att äntligen uttala den meningen som jag har fantiserat om att säga ett bra tag och inte hålla på att gulla, locka samt be för att få dem att göra som man vill.

Bäst för ungarna att dem beter sig imorgon annars blir det en åktur ner till helvetet och tillbaka! :D

Barn, nu ska jag ge er ett råd: jävlas inte med en uppretad au-pair...