Fight for it or just give up, part two

Jag lägger min röst på det första alternativet. Mycket svårt att inte vilja stanna kvar här när man har fantastiska vänner som alltid finns där när man behöver dem, en liten flicka som somnar på ens arm samt en urhärlig värdmamma som alltid är i farten och hittar på galna men roliga upptåg: igår bakade vi muffins till klockan 1 am (cupcake hell) och idag hörde jag en massa dunsar från våningen under min och fann henne i färd med en stor-rensning av sin garderob. Går inte riktigt att beskriva, men rolig, det är vad hon är!

Så min lilla mini-kris är som bortblåst just nu. Ena dagen vill jag inget hellre än att åka hem och andra dagen trivs jag med att faktiskt bo i ett annat land och vara självständig. Har börjat bli vänja mig vid att mina humörsväxlingar är snabbare än ljusets hastighet. Har även insett hur viktigt det är att planera in något roligt till helgen så att man har något att se fram emot.

Denna helg kommer bli fantastiskt rolig, speciellt efter en jobbig arbetsvecka. På fredag bär det antingen av till någon klubb/bar samt ha en "avskedsfest" (vi kommer inte säga hej då utan so long!) för Charlotte och Ingela, som har klarat av 365 dagar av au-pair yrkets baksida(tänker inte ens gå in närmare på vilka nackdelarna är) och nu får bege sig hemmåt. På lördag ska jag följa med familjen och åka skidor. Djävulshornen lär ju titta fram om de små monstrena inte gör som jag säger i backen hehe.

Sist men inte minst: Jag, Amanda, Nicole och Hanna har äntligen börjat tänka till och påbörjat planeringen av resan vi ska göra efter vårat år som au-pairer. Om bara tiden kunde gå lite fortare...